Historia

Historia

Den byggnad i utkanten av Ulriksdals slottspark som sedermera skulle inhysa Sveriges första rokokoteater uppfördes redan på 1670-talet som ridhus i anslutning till Ulriksdals slott. Den stora sal som nu utgör scen och salong var en enda stor arena med vitkalkade väggar, öppen ända upp till taknocken och med åtta stora fönster på den södra långsidan. Där fanns också en hög port genom vilken man kunde rida rakt in i byggnaden. På den norra långsidan av byggnaden tillfördes en lägre länga rum som fungerade som värdshus.

När Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika kröntes till kung och drottning 1751 kunde deras planer på att bygga nya slottsteatrar vid sommarslotten runt Stockholm förverkligas. En fransk teatertrupp anlitades för att höja nivån på den svenska scenkonsten, och det gamla beridarehuset vid Ulriksdal skulle nu hastigt göras om till teater inför deras ankomst sommaren 1753. Som arkitekt anlitades Carl Fredrik Adelcrantz som senare också skulle stå för ritningarna till Drottningholmsteatern och Gustav III:s operahus vid Gustav Adolfs torg.

Ulriksdals slottsteater inreddes i en stil som skulle bli sinnebilden för svensk elegant rokoko, och utrustades med ett komplett scenmaskineri i tidens stil, med scenbilder som kunde växlas i en enda rörelse. Den lägre tillbyggnaden på husets norra sida blev till rikligt utsmyckade foajéer för de kungliga gästerna. Bland dessa salar märks främst det mittersta rummet, matsalen, som försågs med en hissanordning genom vilket matsalsbordet kunde sänkas ned i källaren för omdukning och sedan åter hissas upp till de väntande gästerna. På så vis kunde måltiderna intas utan uppassning, och förtroliga samtal ”en confidence” kunde föras utan risk att innehållet spreds utanför den närmsta kretsen. Denna så kallade confidence-matsal fick sedan ge namn åt hela teaterbyggnaden, Confidencen.

Det sena 1700-talet var en blomstringstid i svensk teaterhistoria, och sångare, dansare, musiker och kompositörer från såväl Sverige som kontinenten var genom drottningens försorg verksamma vid slottsteatern under denna tid. Här gjorde också den unge kronprinsen Gustav några av sina första försök i teatern och operans konst.

Slottsteatern förföll efter mordet på Gustav III, och teatermaskineriet revs på 1860-talet. Scenöppningen och dörrarna mot de kungliga rummen murades igen, och salongen skulle med rustik renässansdekor såsom takbjälkar och öppen spis förvandlas till jaktsal åt Karl XV. Den hann dock aldrig färdigställas före kungens död, och sedan dess har huset tjänstgjort som bland annat förråd, skolsal, telegrafstation, militärförläggning, kontor och bostäder.

På 1920-talet, i samband med att Drottningholmsteatern återupptäcktes, uppmärksammades även Confidencen som dock var i mycket sämre skick. Den blev byggnadsminnesmärkt 1935, och 1965 bildades Stiftelsen Ulriksdals Slottsteater med viljan att rädda teatern. Hösten 1976 kom Kjerstin Dellert till Confidencen, såg den potential som låg förborgad i salongens damm och bråte, och inledde därmed en enveten kamp för teaterns återuppväckande och restaurering. Ulriksdals Slottsteaterns vänförening, Confidencen Rediviva, bildades i början av 1980-talet och ansvarade för Confidencens verksamhet fram till 1996 då Stiftelsen Ulriksdals slottsteater tog över driften i samarbete med vänföreningen.

Till största del med hjälp av sponsorer, privata donationer och ideellt arbete har det sedan 1980-talet byggts upp en teaterorganisation och en växande föreställningsverksamhet i takt med att Confidencen steg för steg kunnat återskapas till en fungerande teaterbyggnad. Confidencematsalen inklusive bordsmaskineriet restaurerades 1994-1997. Scenen och teatermaskineriet har 2003-2004 med hjälp av ritningar och jämförelser med teatrarna vid Drottningholm och Gripsholm kunnat återställas i 1700-talsskick.

Idag lyser Confidencen med samma prakt som på 1700-talet, och har en omfattande konsert- och teaterverksamhet som både värnar om det historiska arvet och speglar dagens musikliv och scenkonst. Med sin unika historiska miljö lockar den forskare och teaterintresserade från hela världen. Utöver en diger konsert-, teater- och balettsäsong ges varje sommar en större operaproduktion där hela rokokoteaterns scenmaskineri väcks till liv i skenet av levande ljus.

Sagan om Confidencen

Det snöade den där söndagen, den 17 november 1976. Min man Nils-Åke Häggbom och jag promenerade med våra hundar i Ulriksdalsparken och mötte prinsessan Christina med man som gjorde samma sak. Hon tyckte att vi såg frusna ut och bjöd in oss att dricka te i sitt hem i Villa Beylon. Efter en stund frågade prinsessan om jag ville se teatern som låg i Villa Beylons grannhus, det gamla gula hus jag gått förbi så många gånger utan att veta att där inne låg Sveriges äldsta rokokoteater, försänkt i en nästan 200-årig sömn. Vi beväpnade oss med ficklampor och gick genom snöyran och mörkret till Confidencen.

Prinsessan Christina öppnade med en stor nyckel. En stank av smuts, fukt och sopor slog emot oss. Vi fortsatte in genom de stora trädörrarna till det som en gång varit teatersalongen. Träbjälkarna i taket hade lossnat, liksom stora sjok av rappningen. På golvet låg nedfallna bräder, gamla kyrkbänkar, delar av väggpanelen, tavlor övertäckta med skynken, möbler, döda duvor och rostiga nattkärl. På fönsterbrädorna låg snö. Det var som att komma in i en ruin.

Vi hittade en stege och reste den mot den vägg som täckte det som en gång varit scenöppningen. Nära taket gapade ett kvadrameterstort hål. Jag lyste in i hålet och där låg scenrummet som en svart avgrund.

Genom min kropp for en svetslåga av raseri. Både som människa och aktris kände jag mig djupt sårad över att teatern fått stå och förfalla i nästan två sekel. När jag frågade prinsessan Christina om varför ingen brytt sig om den gamla teatern under alla dessa år fick jag till svar att det var många som före mig kommit hit och undrat samma sak. Man hade till och med bildat en stiftelse, men aldrig fått några pengar.

Med prinsessans hjälp fick jag kontakt med stiftelsen och dess ordförande, pensionerade ståthållaren Sixten Wohlfart. När jag beskrivit mitt kall att väcka teatern till liv gav han mig en nyckel till teatern med en önskan att han skulle hållas à jour med vad som hände. Det enda jag inte fick be honom om var pengar. Det fanns nämligen inga.
Under vintern hände inte mycket, men framåt våren 1977 hade jag fått två bundsförvanter i Margareta Strandberg, kultursekreterare i Solna kommun och Kurt Nilsson, kulturchef i Stockholms läns landsting. Det första vi gjorde var att städa. I månader städade vi på lediga stunder, tog bort luckorna från fönstren och släppte in solljuset, dammsög upp tonvis med damm och murbruk och fyllde containrar med gammalt bråte. Den gamla teatern sysselsatte mina tankar tjugofyra timmar om dygnet. Madame Dulondel, teaterns första directrice, förföljde mig i drömmen och gav mig inspiration att rensa ut seklers förfall.

Den våren öppnade vi huset för besökare och gav vår första konsert i samarbete med Dramaten och Operan. Jag hade kommit en liten, liten bit på vägen att än en gång fylla den gamla teatern med artister och publik. Somrarna som följde arrangerades ”spectacle-dagar”, både på utescenen vid karpdammen och i teaterhuset på en provisoriskt uppbyggd scen. Folk strömmade till.
I början hade jag inte haft en tanke på pengar, men för att genomföra det jag lovat min inre röst, att väcka teatern till liv och trygga dess framtid, var ekonomin nu en realitet. Jag uppvaktade flera kulturministrar, men ingen var speciellt intresserad av att bidra till att Sveriges äldsta rokokoteater väcktes ur sin törnrosasömn.

Sommaren 1980 läste jag för första gången i en amerikansk tidning om sponsring, lärde mig vad det var och hur man skulle göra. Jag började sälja föreställningar till lokala företag. Privata donatorer uppvaktades och pengar strömmade till. Nu kunde vi planera för en hel teatersäsong. I juni 1981 bildades vänföreningen Confidencen Rediviva.
Intresset för att stödja Confidencen ekonomiskt växte. En första renoveringsplan kunde ritas upp. Tidningarna skrev. Fler och fler företag visade sig från sin generösa sida och antalet sponsorer ökade. Tack vare sponsorer och privata donatorer har teatern successivt kunnat renoveras och återställas.

Att teatern kunnat väckas ur sin sömn är också tack vare alla de fantastiska artister som beträtt dess scen. De första somrarna ställde alla upp gratis. Även om vi sedan inte haft råd att betala gager i paritet med vad musikern, sångaren, dansaren, skådespelaren är värd har ingen av dem vi önskat se på vår scen tackat nej. Bland teaterns gästande artister fanns redan från början såväl världsstjärnor som unga talanger som sedermera gjort stora karriärer. Och fortfarande satsar Confidencen starkt på unga begåvningar som får uppträda tillsammans med erfarna kollegor.

Efter mer än två hundra år i dvala är Confidencen åter en levande teater. Den förfallna salongen har återfått sin glans och fylls åter med förväntansfull publik. Och på den plats där jag på en stege kikade in genom den igenmurade scenöppningen går nu varje sommar ridån upp för en säsong av opera, balett och konserter.

Kjerstin Dellert, teaterchef emerita (1925 – 2018)